Det har varit lugnt på kirurgakuten i hemstaden i dag. Varför jag trodde något annat, när jag även skulle vara kvar på kvällen för att gå en av de obligatoriska jourerna, förstår jag inte. Visst är det trist att stirra i väggen, särskilt som vi stundtals var tre läkare, en kandidat och det totala patientantalet knappt nådde upp till tvåsiffrigt. Dagen fördrivdes med trevliga samtal, läsa lite i akut-kirurgiboken, väntan på en operation som senare ställdes in, försök att sy i skumgummi och så några patienter. Jag har fått sy några stygn på en väldigt ledsen patient som fick gå vidare till den psykiatriska akuten och även skära upp en cysta som satt i rumpan på en annan patient. Två dagar kvar på utlokaliseringen och de kommer förhoppningsvis gå fort.
Från och med i morgon och nästan hela veckan ut ska jag vara på sjukhuset i hemstaden. I kväll känns det lite nervöst, jag är dålig på att vara ensam på ett ställe, inte ha någon att äta lunch med, inte hitta, inte känna någon. Det blir inte bättre av min allergi som gör att jag sällan kan äta mat i personalmatsalar, utan måste ha med matlåda första dagen. Outsider! Förhoppningsvis får det hela en bättre start än när jag under medicinkursen skulle vara utlokaliserad i en annan stad, och trots att jag ringt veckan innan, så var ingen förberedd på att jag skulle komma. Jag behöver inte se så mycket operationer (för visst är det roligt att få sy några stygn, men att stå på operation i flera timmar och kanske, möjligtvis få sy är inte överdrivet spännande) eller vara med på mottagningar (vilket sällan ger så mycket, om man inte har turen och träffar på en undervisningsintresserad läkare), däremot behöver jag mer akut-placering med de vanliga åkommorna och tid att själv få försöka handlägga fall, så det ska jag försöka satsa på i mån av tid och möjlighet. Det skulle förvåna mig stort om det blev kirurg av mig. Men jag ska försöka ta till vara på veckan och dess möjligheter!
Det har varit väldigt skönt att veta att barn under tre år inte ska vaccineras mot svininfluensan för då har någon annan tagit beslutet åt oss. Men inom någon vecka kommer alltså ett beslut om att alla barn från sex månaders ålder ska vaccineras och då är läget ett helt annat. Om jag ska vara helt ärlig så vill jag inte vaccinera sonen, men samtidigt skulle jag aldrig förlåta mig själv om något hände. Hur gör ni, mina kloka läsare med småbarn?
Förra vinter och våren var jag väldigt rädd för fågelinfluensan, eller någon annan dödlig, oerhört smittsam sjukdom. Det var verkligen inte helt sunt och stundtals gjorde det mig nästan handlingsförlamad. I samband med detta läste jag på mycket om just virus, influensor och vaccinering, så även om svininfluensan kom har jag lyckats vara lugn. Om man överlever svininfluensan, vilket de allra, allra flesta gör är det livslånga skyddet mot själva svininfluensaviruset och även liknande virus mycket bättre än ett kanske bara årslångt skydd som man får via vaccineringen. Såvida man inte lyckas utrota svininfluensaviruset helt, vilket inte är särskilt sannolikt eftersom alla i hela världen inte vaccineras, kommer det finnas kvar även om ett-två år när immuniteten hos de vaccinerade börjar avta. Därtill kommer ju viruset antagligen att börja mutera, till bara Gud vet vilka former, när immuniten hos befolkningen är hög och det fortfarande vill kunna föröka sig. Någon massvaccinering liknande denna nästa år till exempel är ju inte aktuell har Tegnell med vänner sagt. Men jag är inte emot vaccineringen nu. Alla får göra som de tror är klokast och man är absolut inte oklok om man vaccinerar sig. Men har man bara grund att stå på tycker jag inte att man är oklok om man inte vaccinerar sig heller. Dessutom tycker jag att det är självklart att Sverige ska ha en egen vaccinfabrik inför nästa pandemi -för den kommer komma, förr eller senare- och då kanske viruset är än mer farligare och förseningar i leveranserna, om vi måste lita på utländsk export, kan få katastrofala följder. Det svåra med virus är att man aldrig kan veta var man har dem!
Så mycket lättare det skulle vara att göra sina val om man kunde se in i framtiden. Vi har blivit erbjudna en plats åt sonen på förskolan som ligger granne med oss. Och vilket dilemma det är. Först nu i veckan har sonen verkligen accepterat sin nuvarande förskola, vi lämnar utan gråt och hämtar en sprallig kille som busar med personalen och verkar trivas med livet.Visst är det en bit att åka men det funkar bra med hämtandet och lämnadet. När jag börjar läsa på heltid nästa höst skulle vi däremot spara närmare en timme varje dag om vi slapp ta bilen till och från förskolan. Frågan är hur mycket den nästantimmen verkligen är värd. Är det värt en olycklig son? Nej, förstås inte, men det vet vi å andra sidan inte förrän vi bytt. Och då är det för sent att ändra sig.
Fördelarna med den nya förskolan är läget. Som sagt, att kunna lämna i grannhuset vore verkligen guld värt. Vi har hört en del negativa saker om det, men efter att ha hört detsamma om den nuvarande förskolan som visade sig vara helt okej och numera stundtals toppen vill jag hellre bilda mig en egen uppfattning. I morgon ska vi dit på eftermiddagen då vi bara har en vecka på oss att svara. Visst kan vi tacka nej och be om plats till exempel till hösten, men är det bäst att byta nu eller senare? Nu när det äntligen funkar bra på förskolan. Om vi visste att vi inte skulle bo här mer än kanske max 4-5 år skulle det heller inte vara särskilt svårt. Då skulle vi ha kvar sonen på nuvarande förskolan. Om vi däremot bor kvar här ett längre tag ligger blivande skolan han tillhör en hundra meter härifrån och alla blivande kompisar, som inte flyttar härifrån för att föräldrarna vill bo i villa, går på den här förskolan. Vi går förbi förskolan dagligen och som jag sett verkar det helt okej, utan att ha pratat med någon där eller med någon förälder. Gah.
Dilemma, dilemma, dilemma. Maken vill byta rakt av, jag är mer osäker. Min förskolelärarinna till mor vet inte heller hur vi ska göra. Så svårt det här är!
I boken Sväva mellan liv och död – en läkares daganteckningar skriver Carl-Magnus Stolt om hur minnet av diatermins lukt av bränt kött under bukoperationen omöjliggör sommarens grillkväll.
Häromdagen var jag med under just en bukoperation. Med diatermin bränner man de små blodkärlen så att de inte blöder, och trots att vi var snabba var operationskläderna och skorna rödprickiga efteråt. Fick för första gången stå med i ett större sår, stå nära, hjälpa till och försöka vara behjälplig. Då jag inte hade någon matlåda med mig, och samtliga sex rätter i personalmatsalen innehöll något jag var allergisk mot, fick det bli en liten hamburgare i grillen. Den första halvan åts med glädje, hungern var sannerligen den bästa kryddan, men sen tog det stopp och inte en bit till gick att få ner. Grillat är grillat, hur man än vänder på det.
Förresten, häromveckan när jag skulle följa med en läkare på hans mottagning kom det även med en randande läkare (en läkare som håller på med sin specialistutbildning måste under ett godtyckligt antal månader även arbeta inom några andra områden) och vi råkade i samtal medan överläkaren dikterade och ringde samtal. Således berättade jag om sonen och denne om hur de väntar barn själva och så visade jag en bild på sonen och den randande läkaren såg att sonens ögonlock hängde lite grann. Så började jag berätta om Marcus Gunn och hann inte längre än till den numera standarförklaringen -Jo, nerverna till käkmusklerna… -innan jag blev avbruten. Denna läkare hade det också, om än inte alls lika tydligt! Det finns alltså fler där ute som har det och äntligen fick jag träffa en av dem. Då det för denna läkare är så diskret hade denna inte uppmärksammat det förrän i vuxen ålder, but still. Cool.
I går hälsade vi på i föräldrahemmet och sonen fick andas frisk, avgasfri luft. I dag var det makens tur att för första gången själv ta med sonen till ett avtalat besök inom sjukvården, denna gången hos ortoptisten. Allt såg fortsatt väl ut och synen utvecklas som den ska så nu blir det nog ingen kontroll förrän till sommaren. Själv är jag på plastikkirurgen och jag undrar om det inte är modershjärtat som gör det, för jag gråter nästan när vi tittar på bilder på diverse ansiktsmissbildningar hos små barn. Otäcka, otäcka värld som inte lovar någon något enkelt liv. Jag vill bara ta föräldrna och deras stundtals sorgsna hjärtan över att livet inte blev som det var tänkt och krama om dem. För att inte tala om alla barn-hjältarna som får stå ut med operationer och smärta och att tidigt behöva tackla att inte riktigt se ut som alla andra. Det finns nog ingen förälder som inte själv skulle stått ut med det för att barnet skulle slippa.
