När jag skulle hämta sonen på förskolan förra veckan ville han inte alls hem utan sprang omkring i hallen och det tillhörande våtutrymmet en stund. Själv hade jag ganska mycket ork och tålamod just den dagen så jag lät honom hållas och under tiden ser jag hur en av hans fröknar gå ut och byta en bajsblöja på ett annat barn. Det är inte den bästa arbetsplatsen för henne då det rinnande vattnet inte finns i direkt anslutning till skötbordet utan ett par steg bort. Hon lägger barnet på skötbordet och börjar byta, men när hon upptäcker att tvättlapparna inte räcker lämnar hon barnet utan att hålla i det och går iväg det där steget för att blöta ner papper. Jag reagerade inte förrän efteråt att det ju inte alls får gå till så och därför sa jag ingenting, och det var inte förrän på kvällen mitt oros-magonda började. Våtutrymme innebär hårt klinkersgolv, alldeles för hårt ifall ett barn skulle ramla ner från skötbordet! Nästa dag fanns inte vederbörande där vid hämtning men jag pratade om det med en annan ur personalen som tog det på allvar och jag tror inte att det kommer upprepas.
Under kvällen blev sonen magsjuk så vi har inte varit där sedan dess. I helgen skickade jag ändå iväg ett mail till rektorn, berättade vad som hänt, inte vem, och frågade framför allt om när det ska byggas om eftersom det tydligen fanns planer på det, om det räknas som säkert ur arbetsmiljösynpunkt och berättade om att jag har ont i magen när jag tänker på klinkersgolv och barnhuvuden. Det mailet har jag inte fått något svar på, däremot ringde vederbörande fröken det handlar igår och bad så mycket om ursäkt, det var fint gjort.
Men nu har jag så sjukt dåligt samvete, det känns som att jag gjort en grej av det hela. Jag gillar inte konfrontationer, att folk utanför familjen är arga på mig eller att göra andra ledsna – vederbörande fröken är ung och precis färdigutbildad, det känns säkert inte så roligt för henne heller att behöva ringa ett sånt samtal under sin tredje jobbvecka. Det kommer vara så pinsamt att gå dit och hämta sonen imorgon. Dessutom kommer jag behöva säga att jag även har mailat rektorn. Usch. Fast, som maken säger, hellre detta än ett samtal till jobbet där de berättar att ens barn ramlat ner från skötbordet och är på väg i ambulans.
Äntligen har vi börjat återhämta oss efter en helg där samtliga familjemedlemmar i det här hushållet insjuknade i vinterkräksjukan. Det var härligt – eller inte! Mest har det varit förfärligt och även om det snart har gått två dygn sen sista symptomen och vi börjar bli piggare har vi inte kunnat börjat äta ordentligt. Igårkväll fick jag dock världens kötthunger, man kan inte leva på nyponsoppa allena, så idag måste det bli protein av något slag, kanske hämtmat för enkelhetens skull. Tvättberget är inte av denna värld eftersom sonen flera gånger kräkts ner våra sängkläder och täcken och som tur är har vi idag två tvättider efter varandra så vi ska förhoppningsvis få bort det mesta innan vi försöker återgå till vardagen igen imorgon. Lilla sonen är så smal, så smal nu efter magsjukan och förkylningen för någon vecka sen. Han äter verkligen pyttelite och sällan och det är svårt att inte bli stressad när man tydligt ser alla revbenen. Förhoppningsvis kommer hans aptit snabbt tillbaka igen, medan min aptit gott kunde vara såhär liten ett tag till, det skulle göra underverk för figuren!
Sonen, som hade somnat för natten i vår säng, vaknade plötsligt och skrek annorlunda mot vad han brukar så vi rusar in i sovrummet i precis rätt tid för att hitta en nerspydd säng. En liten stund senare kräks han igen. Och igen. Härligt. Maken och jag håller alla tummar för att vi ska slippa calicin, handspriten flödar och vi undviker för första gången att pussa på finaste sonen.
Men vi är rätt realistiska och inser att vårt hem är en smittohärd och vi håller egentligen tummarna för att en mild sjukdom. Nu kräks det igen. So long.
I hissen på väg ner till kulverten och omklädningsrummet frågar plötsligt den andra vitklädda medpassageraren om det var jag som bloggade och hette Hanna. Det var första gången jag blev igenkänd härifrån och visst blev jag lite ställd först, men det känns faktiskt bara trevligt. Inte för att min blogg är särskilt het numera när uppdateringarna dröjer och det mesta handlar om vardagen med familjen men det är klart det är trevligt att någon läser och faktiskt kommer ihåg en. Ibland har det hänt att jag trott att jag känt någon på stan och så har det visat sig att det är någon vars blogg jag läser.
Nåväl, ett hej uppskattas alltid och det gäller inte bara okända läsare utan kanske framför allt släkt och vänner som läser men som sällan hör av sig in real life! Ibland känns det faktiskt lite bittert att människor jag gillar vet vad som händer här och därför känner att de typ inte behöver höra av sig. Då blir det rätt tokigt när man väl ses och jag kanske inte vet någonting som hänt dem de senaste halvåret.
Först var jag väldigt skeptisk men nu är det här tyget från Polarn o pyret är bland det finaste jag sett. Hade det funnits att köpa i meter hade gardindilemmat till sonens rum varit löst. Dock funderar jag på ett prickigt grönt eller turkost från Polkadot istället. Båda färgerna finns redan i rummet så det vore ju bara att bestämma sig.
Det är fullt upp här hemma och då har ändå maken varit föräldraledig i två dagar så läget har varit lite lugnare. Nu väntar två långa, långa dagar för sonen på nya dagiset för första gången. Tidigare i dag var det dags för 18-månaders kontroll på BVC och sonen hade gått upp hela 200 g på fyra månader, knappa 10,3 kg pojke har vi hemma. Det är verkligen inte särskilt mycket men han är och har alltid varit liten i maten och dessutom har det sjukdom och nya tänder gjort att aptiten inte varit som den brukar. Men nu väntar återigen ny viktkontroll nästa månad, såsom det gjort efter de senaste BVC-besöken eftersom vi alltid lyckas tajma in dem veckan efter att sonen varit sjuk. Visst är det bra att det följs upp men mina binjurar utsöndrar lite för mycket adrenalin vilket gör att det är väldigt svårt att inte stressa när sonen ratar maten. När det skulle mätas på längden hade sonen protesterat väldigt och det måste ha blivit fel för enligt det skulle han ha hoppat ner en kurva och inte ens vara 80 cm lång. Jag försöker att inte bli orolig eftersom byxorna tydligt visar något annat.
Gick en jour på akuten häromveckan och efter en ganska lång tids frånvaro av inloggningar i journalsystemet var min digitala diktering (man dikterar direkt in på datorn, istället för gamla band som ofta strular) inaktiverad. Fick istället diktera på ett band och när jag skulle gå med det till sekreteraren fick jag en utskällning som heter duga. Eftersom detta var på kvällen, efter en natt med sömnstrulande barn, för lite sömn och innan jouren en heldag på sjukhuset kan man säga att jag inte riktigt var i form för oförtjänt skäll så när jag gick därifrån bröt jag ihop lite grann. En sköterska såg mina tårar och hörde mig återberätta vad som hände för den andra kandidaten som också gick joure den kvällen och hon gick faktiskt och hämtade sekreteraren som plötsligt var otroligt trevlig och bad så mycket om ursäkt. Det var skönt att få det utrett på en gång, sådana saker är annars något som måste vidare till kursledningen. Dessutom var det oerhört pinsamt att gråta in public på det sättet och jag jobbar på att acceptera att känslorna ofta ligger närmare till hands än vad som är önskvärt.
Hörde efter ett par dagar om en annan kandidat som fått en rejäl utskällning av en läkare, verkligen out of nowhere efter en enkel fråga, och också brutit ihop. Detta av en läkare som finns på en avdelning vi ska till de närmsta veckorna. Och jag tänker att nu måste jag tuffa till mig. Om mitt sätt hade varit lite mer självsäkert och ”sätt-dig-för-tusan-inte-på-mig” kanske sekreteraren bara hade tagit bandet och istället för utskällningen bara svurit åt mig bakom min rygg. Kanske hade det varit bättre. Det är dumt att vänlighet ska tolkas som svaghet.
